Att misslycka leder till lycka ...eller?

Halloj!

Lägenheten har idag varit väldigt högljudd av flera anledningar. Dammsugaren har gått på högvarv, fönstren har varit vidöppna och musiken har spelats på hög nivå. Väldigt bra musik också måste påpekas, det var Andreas som stod för Spotifylistan ;)

Linda mådde inte så bra på förmiddagen, så hon låg och vilade.

Ante diskade järnet (diskberg, hejdu) medan jag dammsög golven och plockade undan all smuts som samlats överallt.

Dagens hjälte: ANDREAS JOHANSSON, på grund av hans heroiska insats som rörmokare idag.

Vi har nämligen haft problem med vårt handfat i badrummet (vattnet har inte velat skjöljts bort) och han gjorde nu vad som behövdes, alltså skruvade isär hela kokarongen (stavning?) och fixade problemet. Inte det lättaste, särskilt inte att sätta ihop allt igen sen... haha. Men allt gick bra, så nu funkar det. Bra jobbat!

Lunchen åts på balkongen, det börjar bli riktigt stekväder ^^

Det var killgroups-planering där igår, och alla hade ett par av mina solglasögon som jag tagit med hemifrån (förstår inte riktigt mig själv, har med 6 st par) haha

Här är en tokig sak som hänt idag:

Jag och Linda skulle hjälpas åt att skaka/piska alla mattorna, så vi rullade ihop allt och gick ner på parkeringen bakom kyrkan. Väl där tar vi fram den första mattan, och galgen vi så smart medtagit som "piska", och börjar slå som några uppspelta barn på pinata-party. ^^

På en bänk en liten bit bort sitter en karl och börjar kolla väldigt konstigt på oss, och efter den första mattan är avklarad kommer han gåendes (läs lungt sprintandes) mot oss och ser väldigt irriterad ut. Han säger att "ni gör detta på det mest idiotiska sätt", och rycker åt sig sidan av mattan Linda står på, och börjar skaka den själv. Jag höll fortfarande fast, och han gav mig dödens blick och sa iskallt "släpp nue", och visade hur man skulle göra.

Han fortsatte sedan att kommentera huruvida vi gjorde rätt eller fel med de andra mattorna efter han satt sig på bänken igen. Då vi höll på att piska den sista, och största mattan med våran skitgalge (den gick sönder :P) kom karln förbi oss igen, och gick mot sin permobil och sa "nu orkar jag inte kolla på er göra det här så fel längre, jag får hoppas att det är el nog i den här så jag kommer härifrån så jag slipper se er" (sådär lagomt trevligt)

Hårdhudade Linda sa skämtsamt att "alla misslyckas väl någon gång? Man måste ju göra fel, så att man kan lära sig hur man ska göra" Svaret blev "är det så det kallas" följt av en rad fnystningar.

Linda försäkrade att "vi kommer i alla fall inte komma hit imorgon" och karln for iväg, och ropade under tiden "lycka till med ert misslyckade"

"Tack" sa vi.

Ikväll drar vi iväg till bowlinghallen för att vinna en överlägsen seger mot Filip. Återkommer med resultat.

Ha're gött och passa på att vara ute i solen! (huvva, jag låter som en gammal förskolefröken)

/Victoria